Smärta

Through a tempered glass window
Stained by the passing of time

I see you
looking back at me

I see you are
hurting yourself again

I scream for you to stop
until my voice fails

I try to break the glass
until my fists start to bleed

Falling to the floor on my knees
I draw shapes in the dirt on the glass
You watch me but you do not understand

I cannot get inside as you hold the key

and try as I might I cannot look away

and your pain tears my heart to pieces

Jag valde väg

I morse ringde min telefon, det var en rekryterare som ville erbjuda mig ett jobb som chef för en stor avdelning med 20 personer, på ett multinationellt företag som är världsledande i sin bransch. Ett karriärkliv som heter duga, jag skulle sitta i ledningsgruppen och så vidare.

Jag svarade tack, men nej tack. En del av mig skrek och undrade vad i helvete jag höll på med, men en viktigare del av mig sade att jag vill jobba med det jag jobbar med nu och utvecklas inom det området och inte bara vara chef och tjäna pengar.

Ännu en gång valde jag väg efter mitt hjärta och inte efter karriären. Ännu en gång valde jag mig.

Bortlängtan

We don’t need a map and you can throw your phone away
We don’t wanna hear the things we know they’re gonna say
You don’t trust yourself but girl trust in me
Don’t look in the mirror the past you don’t wanna see

What do you say we leave for California
If we drive all night we can make it by the morning
And no one has to know if we decide to go
What do you say we leave for California

                                                – Metro Station

We’ve got California in our eyes
Come on and catch us if you can
With California in our eyes
Passing down through a valley full of lost sheep
Straight is the gate, narrow is the walkway
Mercury rising and poppies in bloom
This is the kind of thing that I can get used to

Let’s move back to California
Let’s make a promise, baby
Let’s both be there
Put our feet deep in the sand

                                                – The Wallflowers

Att leva i andras ögon

En strävan som jag har är att i så liten utsträckning som möjligt leva mitt liv i andra människors ögon. För mig innebär det att jag inte vill välja livsvägar, statusföremål, kläder, eller på annat sätt bete mig annorlunda än jag känner för bara för att framkalla en reaktion hos andra människor.

När jag var yngre och mer omogen reagerade jag genom att klä mig på tvären och lade mig till med en yttre stil där jag genom att tillhöra en subkultur på många sätt ville provocera människor med hur jag såg ut och betedde mig.

Nu när jag förhoppningsvis mognat lite vill jag istället leva, bete mig och se ut så att jag inte märks. Inte så att jag vill gömma mig, men jag söker inte aktivt andras uppmärksamhet och bekräftelse.

Ibland händer det dock att jag undermedvetet vill ha den sortens bekräftelse. Häromdagen höll jag en gästföreläsning på mitt gamla universitet, och när jag stod där inför klassen kände jag mig rätt häftig, om jag får rannsaka mig själv. Jag tyckte nog att jag var lite speciell och lyckad som kom där och berättade om min karriär och hur det går till ute i vida världen. Det känns lite pinsamt att erkänna det för mig själv, faktiskt. Samtidigt fanns det också en känsla av ren glädje att få lära ut det jag lärt, som inte var kopplad till bekräftelse. Den känslan vill jag bejaka.

Idag pratade jag med ansvariga på institutionen, och de var mycket intresserade av att jag på något sätt skulle kunna doktorera inom det område jag arbetar. När jag gick ut från mötet kände jag mig mycket stolt och smickrad, och ringde nästan omgående kvinnan jag delar min vardag med för att berätta detta. Hennes snabba cyniska kommentar var ”Vad bra! Då kanske du till slut lyckas!”

Just hennes förmåga att ta ned mig på jorden väldigt fort är en sak som jag uppskattar hos den kvinnan. Nu gäller det för mig att bejaka känslan av att jag vill utvecklas inom mitt område och samtidigt fundera över varför jag skulle känna mig mer speciell med en doktorstitel. För jag vill aldrig falla i fällan att leva mitt liv i andras ögon.

Egenkärlek, relationer och förhållanden

Några tankar kring varför egenkärlek är alldeles nödvändig för att relationer till andra människor ska fungera. Med egenkärlek menar jag kärlek till självet, inte egoism. Egoism tillhör barnets värld, och är en instinkt nödvändig för dess överlevnad, men inget att sträva efter som vuxen. Egenkärlek, eller självkärlek, är att hysa kärlek för sig själv som man är, utan att kräva något av sig själv. Att se sig i spegeln och vara glad för det man ser, att vara själv i natten och trivas i djupet av sin själ, att inte behöva någon annan människas bekräftelse för att kunna tycka om sig själv.

Utan en sund egenkärlek hos båda parter kommer troligen alla relationer att sluta fungera förr eller senare. De kan sluta fungera på olika sätt, antingen skiljs man åt då någon (eller båda) kväver den andra med sina krav på bekräftelse, eller så blir båda beroende av motpartens bekräftelse och man hamnar i ett beroendeförhållande. Det tredje alternativet är att den känslomässiga relationen dör ut, man ”biter ihop” och håller ihop det formella förhållandet för att tillfredsställa sin omgivning.

Vad är förresten skillnaden mellan relation och förhållande? Jag ser förhållandet som en naturlig motsats till villkorslös kärlek, ett avtal två människor emellan, där avtalsparterna förbinder sig att ge kärlek och bekräfta den andra. Avtalet innehåller ett antal avtalsvillkor (som förstås kan variera lite från förhållande till förhållande, men generellt sett följer samhällets normer).  Den striktaste formen av förhållande, äktenskapet, regleras ju till och med i svensk lag, huvudsakligen Äktenskapsbalken (1987:230) där det i 2 § bl a föreskrivs att ”Makar skall visa varandra trohet och hänsyn”. Tyvärr verkar det som om inte ens lagens föreskrifter inte rår på den krassa verkligheten, och de flesta kommer nog förr eller senare inse att det inte går att lova att älska någon eller försäkra sig om någon annans kärlek.

Därför tror jag inte på förhållanden, jag vill att de som säger sig älska mig ska ompröva den kärleken varje dag och jag kan bara lova att göra detsamma. Om den tanken gör mig rädd så är det jag som har ett problem, eller beroende, av den andra människans kärlek. Det beroendet vill jag inte ha.

Om jag inte älskar mig själv kan jag heller inte ge sann kärlek till någon annan, eftersom det jag vill ha tillbaka kommer överskugga det jag ger. Om jag däremot tycker om mig själv och är trygg i den jag är utan att behöva någon annan, då kan jag ge fritt ur hjärtat utan att kräva något tillbaka. Dit ska jag nå.

Inbrott i bilen igen

Fick inbrott i bilen i natt igen. Det lustiga var att jag blev inte ens upprörd, jag blev mest lättad över att de inte hade slagit sönder något fönster eller nåt, bilen stod bara olåst och de hade stulit 20 kr i parkeringspengar ur ett fack och rotat lite bland verktygen (de var nog inte tillräckligt stöldbegärliga).

Det intressanta med det hela var att jag kände mig så fri när jag körde hem, som att inbrottet inte påverkade mig för det hindrade mig inte från att använda bilen och den är bara ett verktyg jag använder för transport. Tidigare hade jag tagit det personligt, nu verkar det som min strävan efter att bara vara har förändrat mig en smula.

Någon dag i sommar ska jag gå igenom alla mina saker och sälja allt jag inte använder för att leva.

En introduktion

På ett hotellrum i Provence skriver jag denna första text. Mitt jobb har tagit mig hit, betalt flyget, rummet, en fyrarätters lyxmåltid och laptopen jag skriver på. Vad vill de ha i utbyte? De vill ha det som ryms i mitt huvud, tankarna jag tänker som de tycker är värda mer än de pengar jag kostar dem varje månad. Om jag nappar på betet, ger dem ännu mer av mina tankar och jobbar hårdare ger de mig snart en ny bil, ännu mer pengar som jag egentligen inte behöver och ett hembiträde så jag slipper städa och kan jobba ytterligare lite till. Sen ger de mig sömnpiller så jag kan slumra in en stund, annars kan man bli utbränd, och det är viktigt att inte bli utbränd för då kan man ju inte jobba mer.

 Men jag vägrar köpa deras liv. Jag vägrar mäta mitt värde i andras ögon, jag vägrar bli imponerad av mig själv och den lycka jag kan köpa mig. Jag vill inte längre äga saker, och jag vill inte styra över människor. Det enda jag vill äga är mig själv och mina tankar. Jag vill leva i det lilla, finna glädjen i en höstpromenad och en mugg té efteråt, eller en bok i soffan. Saker som inget kostar alls. Jag vet att lyckan finns i mitt inre, jag kommer i full kontakt med den ibland, och jag vet mycket om mig själv, mer än jag tror de flesta någonsin får veta om sitt inre, för jag har sett in i mig själv trots min rädsla och öppnat så många dörrar jag vågat. Jag är tryggare än jag någonsin varit, särskilt när jag är i kontakt med mina känslor. Det är dock inte alltid, ibland tappar jag kontakten, när jag jobbar för hårt. Sen när jag landar igen och ser allting i färg undrar jag vad jag håller på med.

Samtidigt tycker jag mycket om mitt jobb, det är det bästa arbete jag haft för det utmanar mig och får mig att tänka och utveckla mitt sinne. Det kräver min empati, min kreativitet och min intelligens fullt ut. Därför vill jag inte ta den enkla vägen ut och hitta ett lättare jobb som jag lämnar bakom mig klockan fem för att kunna vara i kontakt med mina känslor hela tiden. Det skulle kännas som ett nederlag att tvingas välja bort, därav denna blogg, som handlar om min strävan efter balans, att leva i känslan och att skala bort allt som inte egentligen betyder något. Strävan efter Det Sanna Livet.