Den här sommaren har jag börjat springa för att få bättre kondition. Satte direkt upp ganska hårda mål (5 km på 20 min) och började snabbt närma mig detta mål eftersom jag sprang ända till jag fick blodsmak i munnen, och givetvis lyssnade jag inte så mycket på min kropp. Sen fick jag låna en pulsmätare och insåg att jag låg en bra bit över 200 slag, vilket förstås inte är så nyttigt för kroppen (och därmed motverkar hela syftet med att springa).
Så fort jag insåg detta saktade jag ner till en betydligt långsammare hastighet så jag kunde nå mitt riktiga mål (inte att springa fort utan att må bra).
Tänkte även på en f d anorektiker jag är ytligt bekant med. Först kämpade hon för att bli så smal som möjligt. Sen blev hon inlagd på en anorexiaklinik där de försökte få henne att byta mål (23 i BMI). Hon trodde dock inte riktigt på deras berättelser om att det var nyttigt och vacklade mellan att få vara kvar på kliniken eller fortsätta kämpa mot sitt ursprungliga mål.
Det verkar nästan som att det är människorna med starkast vilja som har den största förmågan att skada sig själv.
Jag undrar när jag ska sluta sikta på fel mål (bli ekonomiskt oberoende) och mot rätt (ha ett liv där jag lever i känslan och stunden). Jag inbillar mig ju på något vis att det första leder till andra, men jag vet samtidigt att jag har fel, och jag förbannar mig själv som kan skriva detta men inte förstå det.
