Tre dagar i stugan alldeles själv. Under ett dygn såg jag inte en annan människa överhuvudtaget och innan dess bara snabbt, när jag var inne i centralorten (en mini-kommun med 5 000 invånare) för att handla mat.
En sak som jag märkt är hur vardagen blir mer förtrollad, hur jag bara förundras över hur fantastiskt det är att leva. Igår satt jag framför ugnen och tittade på kycklingen när den blev färdig, utan att försöka vara effektiv och göra något annat samtidigt. Jag är lycklig över att leva, jag är lycklig över den tid jag redan fått här på jorden och medan jag hoppas på mer förväntar jag mig inget, för jag är så nöjd med mina små stunder i nuet.
En annan sak som poppar upp när jag sitter här själv är känslan av hur det skulle vara att ha barn, en hel familj, med sig för att dela alla dessa små stunder. Jag fångade en liten groda häromdagen och hade ingen att visa den för, och i går kväll satt en liten, liten harpalt på gården och tittade nervöst omkring sig. Då hade jag velat ha en son och en dotter som jag kunnat lyfta upp i fönstret. Jag skulle vilja sitta med dem allihop och bara prata, och växa tillsammans som människor. Utveckla dem och utvecklas själv på köpet.
Vi skulle kunna bo i ett litet rött hus någonstans. Helst någonstans där det inte är så mycket mygg 
