Nu är jag där igen, där inga känslor får rum. Hur hamnade jag här? Är det mina mål igen? Allt jag håller på med? Varför ska det vara så svårt?
Jag har allt någon kan önska sig och jag har ingenting. Mitt liv är inte värt någonting när inte känslorna finns med, jag känner mig bara abstraherad, distanserad, från allt. Idag åt jag en glass i solen och försökte minnas hur det ska kännas att äta en glass i solen. Jag är inte ens deprimerad eller nere, alla känslor finns där inne men de är så bleka. Kanske har jag höga krav på mitt känsloliv, kanske är det så här de flesta människor känner sig, men så vill inte jag leva.
Hur ska jag hantera det här då? Den logiska tanken blir att avsäga mig alla mina åtaganden och låta det yttre livet tystna så jag hör min själ igen. Tyvärr tycker jag det känns fel, som om jag måste välja mellan att skapa och utveckla saker omkring mig (mina intressen och mitt jobb) för att odla mitt inre. Jag vill kunna tro att de föder varandra, att ett rikt yttre liv ger ett rikt inre och vice versa.
Något måste jag i alla fall göra, kanske ska jag resa bort till Norrlands mörkaste skogar en vecka och lyssna till mig själv.
