Några tankar kring varför egenkärlek är alldeles nödvändig för att relationer till andra människor ska fungera. Med egenkärlek menar jag kärlek till självet, inte egoism. Egoism tillhör barnets värld, och är en instinkt nödvändig för dess överlevnad, men inget att sträva efter som vuxen. Egenkärlek, eller självkärlek, är att hysa kärlek för sig själv som man är, utan att kräva något av sig själv. Att se sig i spegeln och vara glad för det man ser, att vara själv i natten och trivas i djupet av sin själ, att inte behöva någon annan människas bekräftelse för att kunna tycka om sig själv.
Utan en sund egenkärlek hos båda parter kommer troligen alla relationer att sluta fungera förr eller senare. De kan sluta fungera på olika sätt, antingen skiljs man åt då någon (eller båda) kväver den andra med sina krav på bekräftelse, eller så blir båda beroende av motpartens bekräftelse och man hamnar i ett beroendeförhållande. Det tredje alternativet är att den känslomässiga relationen dör ut, man ”biter ihop” och håller ihop det formella förhållandet för att tillfredsställa sin omgivning.
Vad är förresten skillnaden mellan relation och förhållande? Jag ser förhållandet som en naturlig motsats till villkorslös kärlek, ett avtal två människor emellan, där avtalsparterna förbinder sig att ge kärlek och bekräfta den andra. Avtalet innehåller ett antal avtalsvillkor (som förstås kan variera lite från förhållande till förhållande, men generellt sett följer samhällets normer). Den striktaste formen av förhållande, äktenskapet, regleras ju till och med i svensk lag, huvudsakligen Äktenskapsbalken (1987:230) där det i 2 § bl a föreskrivs att ”Makar skall visa varandra trohet och hänsyn”. Tyvärr verkar det som om inte ens lagens föreskrifter inte rår på den krassa verkligheten, och de flesta kommer nog förr eller senare inse att det inte går att lova att älska någon eller försäkra sig om någon annans kärlek.
Därför tror jag inte på förhållanden, jag vill att de som säger sig älska mig ska ompröva den kärleken varje dag och jag kan bara lova att göra detsamma. Om den tanken gör mig rädd så är det jag som har ett problem, eller beroende, av den andra människans kärlek. Det beroendet vill jag inte ha.
Om jag inte älskar mig själv kan jag heller inte ge sann kärlek till någon annan, eftersom det jag vill ha tillbaka kommer överskugga det jag ger. Om jag däremot tycker om mig själv och är trygg i den jag är utan att behöva någon annan, då kan jag ge fritt ur hjärtat utan att kräva något tillbaka. Dit ska jag nå.
