Bland dårarna i skogen

Livet, det vanliga livet, är som en motorväg full med människor som alla är på väg någonstans, fast de vet inte vart. I skogen bredvid vägen finns det dårar som kämpar sig fram genom undervegetationen. Deras kläder är sönderrivna och deras skor leriga, deras anleten svettiga av kampen, men i deras ögon finns en blick full med vilja och  längtan.

Människorna på vägen buffas och trängs och tittar på dårarna i skogen, skrattar åt dem och ropar åt dem att de ska komma tillbaka, att ”det där är bara en fas” och övertygar sig själva och varandra om sin klokhet.

Jag är en av dårarna. Där jag kämpar mig fram hör jag ropen från människorna på vägen och ibland får de mig att tveka. Kan så många människor verkligen ha fel? Människor som levt så mycket längre än jag? Människor som lyckats i livet, som har barn och hus och jättemycket pengar?

Men så ser jag någon annan av dårarna titta på mig och ser styrkan i deras övertygelse, och det fyller mig med ny kraft och vi kämpar vidare sida vid sida, var och en på sin egen stig.

Vi möts på kvällarna vid lägerelden och vi pratar med varandra om vad vi hittat, vi rör vid varandra, finns för varandra, lyssnar på varandra och stödjer varandra när vandringen blir tung. Men vi är alla ensamvargar, av vårt eget val, och letar vår egen sanning i allt vi hör, letar vår styrka inom oss själva och hittar den, och vi lever ett annorlunda liv.

Tack för att ni finns, mina dåraktiga bröder och systrar.

Att skala bort för att komma in till kärnan

Jag har börjat skala bort mer och mer av det ytliga livet. Rent konkret innebär detta just nu att slänga eller sälja massor av saker och att byta till en mindre lägenhet. Börjar med de där sakerna man ändå bara släpar runt från lägenhetsförråd till lägenhetsförråd. ”När man slänger saker känner man sig fri” sade en klok kvinna en gång. Eller ”The things you own end up owning you” som Tyler Durden sade i Fight Club.

Och alla de aktiviteter jag sysslar med när jag inte tvingas jobba handlar numera om utveckling och inte om prylar, jag har till och med börjat tycka att det känns enormt jobbigt att gå i affärer och tvingas handla saker. Så kände jag inte förr. Jag sparar också nästan 60 % av min nettolön, vilket är så mycket att det tvingar mig att tänka ekonomiskt, att hålla mig till det som är viktigt.

Förutom nykterist är jag också numera vegetarian, och ändrar hela tiden saker i mitt liv…kanske för att jag inte riktigt vet vem jag är och vill utmana mina egna uppfattningar om mig själv.

Just nu har jag också en mild panik för jag känner att jag inte känner något. Eller i alla fall inte lika mycket som jag borde skulle vilja. Jag såg ”Farväl Falkenberg” för någon vecka sedan (för andra gången) och den fick mig att bryta ihop. Såg också ”Revolutionary Road” och klämd mellan de filmerna blev jag den jag ville vara för en stund.

Sen blev det måndag och jag tog livet av känslorna igen för att orka jobba.

Fan.

Nu vet jag inte hur jag ska inreda heller

”Laga mat. Prata. Köksön är hjärtat i köket. Det är där det bubblar, sjuder, provsmakas och småpratas. Och med barstolar på ena sidan behöver kocken aldrig prata med sig själv.”
Vad skönt, tänk om kocken skulle tvingas lyssna till sin egen röst.

”Släpp loss fantasin och låt dina ägodelar bestämma.”

Ursäkta mig medan jag sluter mina ögon, kliver in i min inre värld, och lyssnar på befallningarna från min byrå.

”Köket är hjärtat i huset och hjärtat i familjens vardagsliv.”

När jag får en familj ska den ha ett hjärta av svart sjöpiskad sandsten.

”Vi vill att du ska älska din madrass.”

Det gör jag, men jag tänker inte på henne som en”madrass” – kvinnor har också rätt att njuta av sin sexualitet!

”…skapa ditt drömkök, designa din drömgarderob, allt på rätt plats, skapa ordning i livet…”

Kalla mig dåre, men mina drömmar handlar om annat än kök eller garderober. Och kunde min garderob skapa ordning i livet skulle jag inte ha den här bloggen.

Jag förstår att marknadsavdelningen på IKEA bara menar väl. Herreminje, det är ju en möbelkatalog och hur ska de annars skriva när de vill sälja förvaringslösningar? Men när jag ser människor jobba vettet ifrån sig på meningslösa jobb för att sedan tillbringa helgerna i köpladorna man blåst upp utanför våra städer, eller monterandes nytt kakel i badrummet a la Timell eller Kirschsteiger, eller beskrivningarna av Det Lyckliga Livet I Den Arkitektritade Villan, tänker jag bara – hur kunde det bli så här? Hur gick det till när ett helt folk började söka lyckan i en bostadsbilaga?

En soffa kostar en månadslön. En månad av ditt liv som du tillbringar på jobbet istället för att vara hemma med dina barn, eller din fru, eller din egen inre röst, i den gamla soffan. Hur många år av vårt liv lägger vi på att ha ”rätt” möbler? Hur många år är de värda?

När viljan leder fel

Den här sommaren har jag börjat springa för att få bättre kondition.  Satte direkt upp ganska hårda mål (5 km på 20 min) och började snabbt närma mig detta mål eftersom jag sprang ända till jag fick blodsmak i munnen, och givetvis lyssnade jag inte så mycket på min kropp. Sen fick jag låna en pulsmätare och insåg att jag låg en bra bit över 200 slag, vilket förstås inte är så nyttigt för kroppen (och därmed motverkar hela syftet med att springa).

Så fort jag insåg detta saktade jag ner till en betydligt långsammare hastighet så jag kunde nå mitt riktiga mål (inte att springa fort utan att må bra).

Tänkte även på en f d anorektiker jag är ytligt bekant med. Först kämpade hon för att bli så smal som möjligt. Sen blev hon inlagd på en anorexiaklinik där de försökte få henne att byta mål (23 i BMI). Hon trodde dock inte riktigt på deras berättelser om att det var nyttigt och vacklade mellan att få vara kvar på kliniken eller fortsätta kämpa mot sitt ursprungliga mål.

Det verkar nästan som att det är människorna med starkast vilja som har den största förmågan att skada sig själv.

Jag undrar när jag ska sluta sikta på fel mål (bli ekonomiskt oberoende) och mot rätt (ha ett liv där jag lever i känslan och stunden). Jag inbillar mig ju på något vis att det första leder till andra, men jag vet samtidigt att jag har fel, och jag förbannar mig själv som kan skriva detta men inte förstå det.

Och det stora lugnet infinner sig…

Tre dagar i stugan alldeles själv. Under ett dygn såg jag inte en annan människa överhuvudtaget och innan dess bara snabbt, när jag var inne i centralorten (en mini-kommun med 5 000 invånare) för att handla mat.

En sak som jag märkt är hur vardagen blir mer förtrollad, hur jag bara förundras över hur fantastiskt det är att leva. Igår satt jag framför ugnen och tittade på kycklingen när den blev färdig, utan att försöka vara effektiv och göra något annat samtidigt. Jag är lycklig över att leva, jag är lycklig över den tid jag redan fått här på jorden och medan jag hoppas på mer förväntar jag mig inget, för jag är så nöjd med mina små stunder i nuet.

En annan sak som poppar upp när jag sitter här själv är känslan av hur det skulle vara att ha barn, en hel familj, med sig för att dela alla dessa små stunder. Jag fångade en liten groda häromdagen och hade ingen att visa den för, och i går kväll satt en liten, liten harpalt på gården och tittade nervöst omkring sig. Då hade jag velat ha en son och en dotter som jag kunnat lyfta upp i fönstret. Jag skulle vilja sitta med dem allihop och bara prata, och växa tillsammans som människor. Utveckla dem och utvecklas själv på köpet.

Vi skulle kunna bo i ett litet rött hus någonstans. Helst någonstans där det inte är så mycket mygg

Back to the Norrland

Snart bär det av norrut för en vecka i sommarhuset. Lite rädd är jag allt, varje gång jag är där blir omvärlden så förunderligt tyst och jag hör min inre röst. Oftast säger den att jag ska lägga av med mitt karriärande och bara slå mig till ro.

Givetvis har den rätt på många sätt, men jag känner mig inte redo än. Jag vill fortfarande känna känslan av att bo i ett annat, varmare land, med en annan kultur och ett annat sätt att se på livet – bara för att lära mig mer om mitt eget.

Kanske blir det här sista sommaren på länge, mina föräldrar vill sälja huset och lämna Norrbotten bakom sig. Jag har funderat på att köpa det men jag vet inte hur jag ska kunna underhålla det på så långt avstånd. Samtidigt vill jag inte helt släppa rötterna till mitt ursprung…

Mens sana in corpore sano

Sprang 5 km på 26 minuter häromdagen. I och för sig höll jag på att dö av utmattning då jag drastiskt överskattade min förmåga och sprang den första kilometern på fyra minuter. Nu ska detta inte handla om löpning, men det slog mig efter rundan hur jag har börjat vända hela mitt liv mot ett enda syfte – att utvecklas som människa. Även om jag mer eller mindre hållt på med sådant i de senaste tio åren är det först på sistone jag verkligen börjat fokusera på det.

Jag har slutat konsumera för konsumtionens skull, jag säljer mina onödiga saker och vill ha begagnade möbler istället för nya. Vill flytta till en mindre lägenhet, så liten som möjligt. Har slutat dricka alkohol och börjat bry mig om vad jag äter och min hälsa, och läser mycket mer nu. Allt för att komma närmare mig själv och skala av allt oväsen. Alla mina relationer har fokuserats på utveckling och de som inte tillför någonting har jag tonat ner. Det låter kanske lite grymt, men samtidigt har jag också insett att en viktig nyckel till utveckling ligger i mötet med människor – och sunda, givande relationer, inte ytliga och tomma sådana. Tror också att till exempel alkohol är ett hinder i kommunikationen människor emellan, och jag känner att ju sundare jag lever desto mer kan jag uppskatta livet och omvärlden…och utvecklas.

Åter i balans

Jag rannsakade mig själv och insåg att jag gjort en del misstag – bland annat att sätta upp mål för mina fritidsintressen. Även om målen var ganska rimliga och oförargliga är ju själva syftet med intressen att slappna av och utvecklas, inte att prestera. Ska även avveckla två intressen som egentligen inte är så roliga längre.

Hade dessutom mer och mer suddat ut gränsen mellan arbete och fritid. Nu har jag förbjudit mig själv att tänka på arbetet på kvällar och helger.

Har även kommit igång med träningen igen efter att min axelinflammation nästan läkt ut, och kampsportsträning måste vara det bästa sättet att slappna av – det är klart olämpligt att vara disträ och tänka på annat när någon försöker slå en i huvudet

Nästa vecka åker jag till mörkaste Norrlands inland och sätter mig i en stuga alldeles själv, enbart med en trave böcker och en dator fylld med intressanta filmer.

Färgerna är tillbaka igen, och glädjen, och musiken.

Nu är min inre himmel sådär stålgrå igen

Nu är jag där igen, där inga känslor får rum. Hur hamnade jag här? Är det mina mål igen? Allt jag håller på med? Varför ska det vara så svårt?

Jag har allt någon kan önska sig och jag har ingenting. Mitt liv är inte värt någonting när inte känslorna finns med,  jag känner mig bara abstraherad, distanserad, från allt. Idag åt jag en glass i solen och försökte minnas hur det ska kännas att äta en glass i solen. Jag är inte ens deprimerad eller nere, alla känslor finns där inne men de är så bleka. Kanske har jag höga krav på mitt känsloliv, kanske är det så här de flesta människor känner sig, men så vill inte jag leva.

Hur ska jag hantera det här då? Den logiska tanken blir att avsäga mig alla mina åtaganden och låta det yttre livet tystna så jag hör min själ igen. Tyvärr tycker jag det känns fel, som om jag måste välja mellan att skapa och utveckla saker omkring mig (mina intressen och mitt jobb) för att odla mitt inre. Jag vill kunna tro att de föder varandra, att ett rikt yttre liv ger ett rikt inre och vice versa.

Något måste jag i alla fall göra, kanske ska jag resa bort till Norrlands mörkaste skogar en vecka och lyssna till mig själv.

Kärlek

sömnen flyr och jag hälsar morgonen
du är inte längre här

men i vårt hem hänger doften av dig kvar
de spår du lämnat
dina blommor, din honung, alla dina recept
och din fula sköna soffa

och i mitt hjärta bryter kärleken ut
i en bubblande, vild och vacker fors
den dansar av glädje för allt den vet
är känslan av dig och den som du är

och jag räknar sekunderna till vi ses igen